Nu har jag gjort helg. Hur skönt som helst, även om jag tycker om mitt jobb. Trots det lämnade jag jobbet lite halvnedstämd idag. Min självkänsla har blivit enormt mycket bättre den sista tiden, men helt hundra är den ännu inte och är det något jag inte klarar så är det när folk pratar bakom ryggen på mig. Jag menar absolut inte att de (personalen) pratar skít om mig, bara det att jag kände att det pratades om mig när jag gick ut och det slutade när jag kom tillbaka in på expeditionen. Det handlar nog om mitt enormt stora kontrollbehov, att jag inte kan veta och kontrollera vad som sägs om, oavsett om det är positivt eller negativt. Vissa grejer sitter kvar sen skoltiden och de sitter så himla djupt rotade att det krävs mer än förbättrad självkänsla för att bli av med dem.
I övrigt går jobbet ändå bra och idag rapporterade chefen om att hon bara hört positiva saker sägas om mig. Alltså inget “Hon säger ju ingenting, hur ska hon kunna jobba här” som jag har fått höra på andra arbetsplatser.
Förut blev jag jätteirriterad när jag fick höra sånna saker. Nu har jag insett att de kommentarerna säger mindre om mig själv än om den personen som uttalar dem. Om du tycker jag pratar för lite så har du inte gett mig chansen, du har inte lärt känna mig eller så har jag helt enkelt ingenting att säga till dig. Så enkelt är det. I mitt liv i alla fall.
Nu ska jag återgå till att inspireras av Biggest Loser. Och njuta av långhelgen. Löningshelgen!
